Nej, jag vill inte flytta hemifrån.

Man hör verkligen när pappa kommer hem.
Man hör det på sättet han gå i trappan. Han liksom stampar upp istället för att gå.
sen det första han gör - varje dag - är att gå till mitt rum, sparka upp dörren utan att knacka
(Det spelar ändå ingen roll om han knackar för om jag säger att jag inte vill bli störd kommer han in ändå), säger inte hej utan söker bråk genom att fråga någon anklagande fråga.

"Har du varit på arbetsförmedlingen idag?"

"Vad har du gjort idag?" - Frågan som för övrigt inte går att svara rätt på. Det finns alltid nåt man glömt att göra hemma eller nåt man gjort fel. Alltid!

"Kan du komma ner och hjälpa till med maten?" - Omöjligt att svara nej på.
Frågan borde inte vara en fråga utan borde se ut såhär:
"Kom ner och hjälp till med maten annars kommer jag skälla på dig tills du börjar gråta av irritation."
Det är så han menar iaf.

Mitt mål är att få jobb och sen ljuga om det tills nästa gräl. Då tar jag fram mitt ess.

Pappa (som vanligt): Sökt nåt jobb idag?
Hannes (väldigt lat ton på rösten): Nej inte orkat
Pappa (galen): MEN HUR LÄNGE SKA DU SITTA OCH VARA LAT BLA BLA BLA OSV.
Hannes (självsäker): Det är gott tycker jag.
Pappa (Tar fram kniven): AAAH *RYTA* *SKÄLLA* *GAPA* *ILSKA*
Hannes: Men jag har ju redan jobb...Har haft det en vecka nu...Vad skäller du för?
Pappa (Aldrig varit så stum): Jaha..eehh..ok...så bra...hehe..ok..måste gå...

Så vill jag att det ska bli.

Nu ska jag gå ner och leka lite upprorisk tonåring och försöka få pappa i obalans.
Sjukt lätt.