Svarta Ingrid

Jag fick precis en jävla insikt.

Den är att black ingvars (kolla gärna deras andra alster) är mitt inträde till hårdrockens fina värld. Jag har alltid varit säker på att det var Kiss eller Hjalle och Heavy som gjorde mig till en "genuin" hårdrockare men tydligen har jag inte kollat mina skivor på länge.

Jag minns att jag fick en skiva med ett omslag som hade makaroner på sig på där black ingvars våldtog x antal låtar genom att göra hårdrockscovers på dem samt försökte uppmärksamma sina egna usla låtar (Där de fattade att dem inte hade talang nog att slå stort i sverige).
Och herregud vad bra det var tyckte jag, schola hej schola hoppsan sa (Sje-ljudet suger kuk). Den där var för er som kan er black ingvars.

Namnet på skivan äro "Sjung och var glad med black ingvars".
Ganska gay tänker jag samtidigt som jag tycker det är ironiskt vilket per automatik innebär att det är skönt.
Fuck Henrik Schyffert and his cunt ass bitch allvarsdörr!

Hursomhelst älskade jag hur brutalt det var just då och satt och repeatade alla låtar tills pappa började fundera på efterhandsabort.

Och nu när jag inser detta borde jag skämmas.
Men det gör jag inte då jag (som jag sa era horor) förstår att detta var mitt inträde till hårdrocken, vilket är en musikgenre som jag älskar men inte har många människor att diskutera med, då de bara lyssnar på Tråk-winnerbäck eller Salem al fitta osv.

Alla som lyssnar på hårdrock förstår tyngden av detta och därför kommer jag få spott och spä (heter det så?) från alla andra indietöntar/horbögar vilket jag gärna tar emot med ouppskattad glädje. Men samtidigt kommer jag få hyllningar från alla metalhuvuden som också lyssnat på riktigt dålig musik precis innan de upptäckte riktigt musik.
Men så är det med musik.
Alltid är det någon som hatar.

Vilket jävla inlägg detta blev då.
Jag skulle ju bara skriva att jag har en skiva med black ingvars...