Bussungar

De kom in och var högljudda, bara det i sig är ju fruktansvärt när deras gälla stämmor hugger tag i min stigbygel och hugger in den i trumhinnan.
Men det var inte det som sög.
Det som sög var det de sa.
De härmade south park-karaktären Mr.Mackey (Ni vet han skolpsykologen som säger mmmkay).

Men de här ungarna härmade fel samtidigt som de inte visste vad han hette utan kallade honom
"en psykolog i en skola".
OOOkäjjj!
Så sa de.
ÅÅÅKÄJ!

Jag kände hur det sved till i mitt South Park-hjärta och gav dem några arga blickar.
Jag ville dock hellre ta på mig kängor och sparka dem i ansiktet.
En efter en.
Och säga MMMKAY varje gång jag hör näsbenen knäckas.

Sånt tänker jag på när jag åker buss.