Ironisk

Det finns två låtar som typ aldrig spelas på Platens.
Den ena är denna.
Jag älskar verkligen den låten.
Tröttnar aldrig på samplingen av blåsinstrumenten.
Ryser också av välbehag när jag de sjunger destination unknown.
Varje gång den spelas måste jag bara upp på dansgolvet.
INGEN kan stoppa mig när den spelas.

Den andra låten är den här.
Om den första var så bra att jag är tvungen att dansa är den här så bra att jag i princip svimmar.
Vackrare sångröst får man leta efter. Samma sak gäller budskapet.
Jag bara avgudar den dunkande basen.
Det är nyskapade med en sådan untz untz untz-bas, tycker jag.
Om jag dricker en öl medan den här låten börjar spela kastar jag ölen på golvet för att inte förlora någon dyrbar dansgolvstid.
Jag kan ärligt säga att jag älskar David Guetta för att han skapat sådan bra låt.


Och en sak till.
Salem al fakir är en av sveriges absolut bästa artister.
Hans nyskapande soulpop-skiva kan vara en av de bästa svenska skivorna.
Någonsin! Sen har han fin frisyr också.