Tofu

Vi hade knappt inget hemma som jag kunde sätta tänderna i.
Inga kakor, ingen frukt, inget godis, nej inte ens vedevärdigt naturgodis.
God damn that fucking naturgodis.

Dock hann jag med att få en gnutta hopp under mitt fokuserande sökande efter de försvunna söte-skatterna. Men det hoppet försvann lika fort som en minister med obetald tv-licens.

Det såg ut som glass, men ack så fel jag hade.
Det var tofuglass. Chockladglass med smak av gammalt.
"Glassen" som dessutom är hårdare än diamant.
Istället för att gräva med skeden får man spänna fast glasspaketet i ett skruvstäd och hugga bort bitar med en kokhet sked av hårdaste titan.

Likt förbannat smaskade jag mig i tofupåhittet.
Med en ansiktsmin av total avsky lät jag varje tugga av kulinarisk ondska slinka ner i min förskräckta matstrupe för att bli trakasserat till döds av mina spjälkningsorgan.

Jag sparade den stackars plastburken som haft oturen att vara behållare för en sådan uppfinning. En anledning var att det kändes mest mänskligt att göra så, någon gång måste ju ändå lidandet ta slut. Men jag sparade den också av en annan anledning.
För att när tofun sedan kommer ut den naturliga vägen skall plastburken få agera toalett.

Jag ska då efter potträningen lägga in den i frysen och säga att det är tofuglass.
Ingen kommer märka någon skillnad ändå.
Alla kommer bara tänka:
Jaha, det är sånhär laktosglass. Vad konstigt den smakar.
Typ gammalt eller nåt.