Ut igen

Jag borde ju inte. Men plikten kallar ty jag har råd och det är lördag.
Det blir väl som vanligt.
Få en präktig follefylla på förfesten som sedan övergår till en skönare berusning på väg in till stan. Kanske kollektivt kanske till fots.
Sedan 55:an som vid den här tiden börjar bli klaustrofobifemman, som min vän Anton döpte den till. Vitsigt där Anton. Stå i världens minsta kö, länge.
Komma in efter att man småpratat med vakten som förövrigt inte alls var någon gymbög. Han var ju snäll och ironisk. Pratade om hårvård fast han var flintskallig.
Jag ska bli god vän med honom och sen alltid gå före i kön, skrattades åt alla frusna själar.
Sedan är det väl dags att fylla på fyllan(höhö).
Planen brukar vara att inte bli för berusad utan hålla karaktären uppe.
Både för att man ska slippa ta taxi men också för att inte må så dåligt dagen efter.
Det brukar bra. Man får köra varannan vatten....hahahahaha.
Eller varannan veckans och varannan storstark snarare.
Sen börjar det bli kul och lamporna tänds. Stämningen blir likt när en lärare som kommer in i ett klassrum i början på dagen. Allt dör. Leenden, konversationer, allt.
Då börjar den desperata jakten på lyckan/fyllematen.
Utbudet är stort men det slutar oftast på ställen med liten kö.
Då man vill ha maten. Och ha den SNABBT!
Man glufsar i sig och tänker inte på matro eller vett och etikett.
Man tänker heller inte på det världsherrvälde av mättat fett som kommer samlas i ens ådror och förkalka upp ens hjärta till mars.
Efter maten börjar kroppen känna sig redo att krypa till kojs.
Sängens värme är dock lååångt borta och man bestämmer raskt sig för att leta övernattningsställe, skjuts hem eller kanske gå hem och spara taxi-pengar.

Oftast har man (jag) otur och måste gå hem. Man tar sina första steg mot lambohovsleden.
Ett litet kliv för Hannes, ett stort kliv för Hannes ekonomi tänker man.
I början går det bra och jag känner hur självförtroendet blir starkare.
Jag kommer klara detta!
Går 5 minuter till och inser. Nej jag tänker inte.
Tittar i plånboken och tänker på sparsamheten igen.
Gör ett sista försök till att gå, men det blir bara pannkaka av alltihop.
Upp med mobilen. 150 000. En taxi tack.
Sen sitter man där och är nöjd hela vägen hem.
När man sedan betalar går tankarna till hur värt det egentligen var.
Det var massor värt är oftast svaret som kommer fram.
Sen dagen efter ångrar man sig när man kollar kontot.


Så ska det bli ikväll för mig. Typ.