Munchies

Just nu sitter jag i kalsonger och min nya inköpta tröja från JC och känner det där suget som jag alltid får på småtimmarna.
Det är en ond liten filur i mitt aptitcentra som säger:
Klart du ska ta dig nåt gott och sött du!
You only live once!

Varje gång brukar jag fördömma den här filuren men på nåt sätt blir jag manipulerad att ändå okynnesäta allt ifrån min brors hemlagade julknäck (som inte alls var bränd, den var jättegod Love, du är så duktig) till snabbnudlar från eldorado (delikatessnudlar som jag brukar säga).

Det är likadant varje gång.
Jag tar mina fruktansvärt försiktiga ben och börjar smyga ner för vår trätrappa, som alltid har en tendens att knorra och knaka extra högt på natten.
Sakta kommer jag ner på undervåningen och tar mig tyst men rekordsnabbt in till köket.

Där börjar det eviga sökandet efter godsaker.
Oftast hittar jag inte så mycket utan får nöja sig med frukt, mackor eller gamla pepparkakor.
Men ibland kommer de där dagarna då hela köket är fullt av möjligheter.
Allt från piroger till lyxglass i frysen. Allt från yalla till chocklad i kylen.
Allt från lakrits till sura karameller i pappas godisskåp.

Sen brukar jag ta min buffé som jag skickligt balanserar på mina armar och går upp för trappan igen. Denna gång låter trappan dubbelt så mycket.

Det värsta som kan hända (förutom att man tappar allt) när jag bär mitt fett uppför trappan är att pappa lyckas höra eller råkar komma ut ur sovrumsdörren precis i det ögonblicket då jag kommer upp.
Då skulle han se mina dåliga vanor vilket skulle resultera i skäll dagen efter.

Det är därför det gäller att vara snabb upp för trappan. Don't look back.
Nu fick jag sån aptit att jag dog lite inombords.
Skinkmacka kanske?


PS. Varför måste alla skjuta småraketer överallt, dygnet runt?
Ta i lite. Köp lite olagliga kinapuffar eller tigerskott och spräng bort lite händer och ögon.
Då kan ni komma tillbaka.DS