Bekräftelsebehov

Har upptäckt en sak när jag jobbat på olika ställen nu ett par veckor.

Varje gång jag har ritat något jag är stolt över/nöjd med (min specialitet är en sol som ler och räcker ut tungan), pärlat något fint eller skapat något arkitekturiskt mästerverk i lego så brukar jag medvetet putta min skapelse mot barnen för att få beröm.

Jag liksom låssas lägga teckningen mitt i gruppmassan för att de ska lägga märke till den och hylla den. Det funkar nästan varje gång. Sen brukar jag ge bort den och göra de lyckliga och glada i 2 minuter innan de ska fylla i med egna fantasifulla färger och därmed demolera my piece of art.

De gångerna det inte funkar överdriver jag ännu mer.

Oj jag råkade visst lägga denna fantastiska legorobot jag har skapat i mitten bland 4 killar som leker transformers med sina oregelbundna fyrkanter till robotar. (Normala krigsrobotar har två ben, två armar med vapen på samt ett huvud. Inte ett ben och inget mer.)
Jasså, lekte de med robotar? Vilket sammanträffande att jag byggde just DET då.

Pärlplattor brukar jag tröttna på rätt snabbt då barnen ofta lägger sig i och gör en Patrik (lägga fel färger som de själva tror är rätt).

När jag läser böcker blir jag otålig när ingen lyssnar, förmodligen p.g.a mitt norska uttal (Ja, jag läser på norska).

Spelar jag spel låter jag barnen fuska. För fusk kommer de ha nytta av i skolan sen.


Undrar vad Patrik gör med sina barn. Jag har en idé som jag vet är halvsann.



Nu - hemmåt till K-V och Herr gurka (både vals och masurka)