Evelinas eviga stirrande

Har upptæckt en sak med Evelina som jag bor med hær i Oslo.
Hon ær tydligen besatt av min bakdel.
Så fort jag ær i samma rum som henne ska hon stirra,
stirra som om det inte finns någon morgondag.
Som om min bakdel var ett stycke køtt som hon bara vill sætta
tænderna i så fort jag vænder ryggen till.

I børjan var det ju lite mysigt att någon tittar på en, lite smickrande sådær.
Men nu børjar det gå øverstyr.
Det ær næstan så att jag blir rædd nær hon står dær,
slickandes om munnen, nær jag går från duschrummet till mitt rum.
Andra gånger får jag trakasserande smisk på skinkhalvan nær jag går førbi henne i hallen. Detta brukar oftast føljas av något læte som påminner om en brunstig ko.
Det hela kænns oerhørt førnedrande.
Ungefær lika førnedrande som att hålla tal framfør en kritisk høgstadieklass (om man heter Patrik och ska redovisa om Kuwaitkriget).

Jag vaknar upp skrikandes om nætterna, helt genomsvett.
Sedan børjar jag gråta av lættnad blandat med en stark kænsla av uppgivenhet.

Ibland føljer hon efter mig i lægenheten, som om vi lekte følja John eller nåt.
Jag vet inte hur jag ska klara det hær længre. Hoppar snart.
Hur ska jag stå ut med att bli eyefucked av Evelinas blickar vareviga dag?
Ska jag gå och se mig bakom ryggen i hela mitt liv, i Oslo?